Sorgens dag

O så har det ofattbara drabbat Stockholm och Sverige. Vår fina fina huvudstad!
 
Jag har väl aldrig känt så många olika känslor under så kort tid! Det första var förvirring: Vad händer? Fredrik berättade att en bil körde på folk på Drottninggatan. Va? Sedan var det oro! En av mina vänner bor och jobbar där så henne försökte jag så snabbt som möjligt få tag på. Tack o lov så var hon okej! <3 Men när hon berättade att hon gått där bara nån timme tidigare gick det rysningar i hela kroppen. Så overkligt! 
 
När man började läsa om terrordåd kom ilskan! Vem kan göra så här mot oskyldiga människor? Det är helt fucking otroligt! När jag nu ikväll även läste att han var nöjd med vad han åtstadkommit kände jag en sån extrem sorg! Jag förstår att vi aldrig någonsin kan förstå hur en sån människa tänker och fungerar men man blir bara så tom. Ett av offren var en 11-årig flicka. En flicka som inte gjort något ont och som hade hela livet framför sig. En pappa blev enligt vittnen troligtvis dödad medans hans barn blev vittne. Familjemedlemmar har ryckts bort, folk har blivit skadade, traumatiserade, barn har fått uppleva saker inga barn ska behöva se. Och så säger han att han är nöjd! Jag blir så arg, så arg så det finns inte ord! Men det vi ska fokusera på nu är offren och inte förövaren. Lås bara in honom och släng bort nyckeln! 
 
MEN att sedan få se alla vackra fina männikor som ställde upp för varandra blanda annat under hashtagen #openstockholm fyllde mitt hjärta med sån värme. Folk öppnade sina hem, åkte runt med mat, filtar och erbjöd främmande människor skjuts. Sådan värme får mitt hjärta att svämma över! Så underbart så det finns inte! För att inte tala om alla poliser, ambulanspersonal, sjukvårdare, väktare m.fl som sprang rakt in i kaoset medan dom skrek åt alla andra att ta sig därifrån för att det var farligt! Det finns inte ord! Dom förtjänar all kärlek och respekt dom kan få! Hela helgen har man sett polisbilar som är överrösta med blommor, poliser, sjukvårdare och andra som får kramar och massvis med blommor! Fina fina Sverige. Vilket fint land vi bor i! Sedan kom manifestationen på Sergels torg och bilderna därifrån talar sitt tydliga språk. KÄRLEK vinner över HAT! Och som kronprinsessan så fint svarade på hur vi ska gå vidare; "Tillsammans!" <3 
 
 
Tillsammans tar vi oss genom detta! <3
 

#prayforparis

Idag har alla tankar gått till alla som på ett eller annat sätt drabbades av den fruktansvärda terrorattacken i Paris igår! Jag och Fredrik fick reda på detta inatt då vi kollade på film på Ipaden! En notis kom upp om terrordåd i Paris och vi fattade ingenting! Vågade knappt läsa vad det stod på alla nyhetssidor! Ville inte tro att detta återigen hänt! Det är så sjukt skrämmande detta som händer i vår värld! Vart ska det sluta? Vill inte, och vågar inte ens tänka på det egentligen! Känslan idag var att jag bara vill samla alla nära och kära och åka till något tryggt ställe där denna ondska inte finns! Självklart går ju inte det och ärligt talat är jag livrädd för vilken värld Julia kommer växa upp i! 

Vi måste sluta hata och börja sprida mer kärlek! All omtanke som visas Paris nu via sociala medier gör mig varm i hjärtat! Det är tillsammans som vi kan visa världen kärlek och inte ondska! 

Låt oss hjälpas åt!

 
Kärleken i mitt liv!
 
 
Dom senaste dagarna har en bild på 3-årige lille Aylan funnits överallt på tidningsomslag och i sociala medier. En bild på en liten liten pojke i t-shirt, kortbyxor och små små gympaskor som ligger med huvudet ner vid strandkanten på en strand i Turkiet. Detta kunde varit vilket litet barn som helst. Men denna lilla kille föddes tyvärr på fel plats just då och fick i sitt korta liv inte uppleva mer än krig och elände. Det är verkligen så svårt att greppa hur livet kan vara så orättvist. Att vi sitter här i vår trygga tillvaro och klagar på småsaker medan människor flyr för sina liv i en annan del av världen. 
 
Bilden har nog inte lämnat någon oberörd och hur illa man mår av att se detta så tror jag tyvärr att det var nödvändigt. Det har väckt ett otroligt engagemang och jag hoppas att detta är en vänding till något bättre. Inget barn, eller vuxen människa för den delen, ska behöva uppleva detta som miljoner människor gör just precis nu, hela tiden! Dom är i akut behov av hjälp och vi måste alla visa engagemang i detta! Skänk en slant, samla ihop kläder, blöjor ja vad som helst och skänk till människor i nöd. Som så många skrivit så kunde det varit DU som varit tvungen att fly med din familj. Vi kan nog alla hålla med om att vi hade gjort vad som helst för att rädda våra barn! Precis som Aylans pappa gjorde när han tog med sin familj ut i en båt på Medelhavet. Nu är han ensam kvar och jag kan för mitt liv inte föreställa mig hur han känner sig nu. Det är förjävligt att världen ser ut såhär! 
 
Det är inte du och jag, det är VI! 
 
 
 

Röda Korset

Sms:a AKUT 100 till 72 900 för att skänka 100 kronor till Röda Korsets arbete.

Du kan också skänka via Röda Korsets hemsida.

Bankgiro: 900–8004

Plusgiro: 900 800–4

Skriv Katastrofhjälpen i inbetalningen.

 

Hoppets stjärna

Postgiro: 900253–6

Bankgiro: 900–2536

Skriv flyktingar i inbetalningen.

 

UNHCR

FN:s flyktingorgan UNHCR är på plats i Grekland för att hjälpa flyktingarna på Medelhavet. På derashemsida kan du skänkavalfritt belopp för att hjälpa till.

Plusgiro: 90 01 64-5 

Bankgiro: 90 0-16 45

 

Rädda barnen

Organisationen har insatser för familjer och barn som flyr krigets Syrien. Genom att skänka pengar tillKatastroffonden stödjer du deras arbete. Rädda barnen finns också på plats i Syrien, Irak och Jemen.

Plusgiro: 90 2003-3
Bankgiro: 902-0033

 

UNICEF

Även FN:s barnfond finns på plats i katastrofområdena för att hjälpa barn som flyr. Ge valfritt belopp påUNICEF:s hemsida.

Postgiro: 90 20 01-7
Bankgiro: 902-0017 

 

ActionAid

Alla flyr inte mot Europa. Många familjer bor i stora flyktingläger i närliggande länder och Action Aid finns på plats i Libanon och Jordanien.

Postgiro: 90 00 83-7

Bankgiro: 900-0837. Märk inbetalningen "Syrien".

 

Läkare utan gränser

Organisationen patrullerar på Medelhavet med egna fartyg för att rädda flyktingar ur vattnet.

Plusgiro: 900603-2

Bankgiro: 900-6032

Swish: 9006032

Eller skänk pengar via hemsidan.


Tio år sedan tsunamin

Idag är det exakt 10 år sedan tsunamin välde in över kusterna i Sydostasien. Hela dagen har jag sett bilder, tittat på tv-sändningarna och läst repotagen på Aftonbladet och Expressen. Det är helt ofattbart att det gått 10 år sedan det hände. På ett sätt så känns det så nära men på ett annat känns det som det inte ens hänt. Jag gick i tvåan på gymnasiet det året. När man tänker så så förstår man hur längesen det faktiskt var. Även när man ser hur alla överlevande barn ser ut idag. Då ser man på riktigt hur många år som gått! 
 
Man kan aldrig någonsin föreställa sig hur det var att uppleva detta eller förlora en eller flera anhöriga den där dagen för tio år sedan. Ni är alla otroligt starka! 
 
 
Mina tankar finns med alla som förlorade sina liv, anhöriga, vänner, dom som förlorade sina hem och alla sina ägodelar, ja alla som på något sätt berördes av denna fruktansvärda händelse på ett eller annat sätt! 
 

10 år

Nu har jag precis suttit och kikat klart på dokumentären jag började se igår. Livet efter Flodvågen hette den och sändes på tv 4 igår. Tänk att det redan gått 10 år sedan denna förfärliga händelse! I denna dokumentär fick vi se Michaela som förlorat båda sina föräldrar och Sussi som förlorade båda sina döttrar, 12 och 14 år gamla. På grund av vissa omständigheter hade jag otroligt koll på allt som hände efter flodvågen. Vilka som var saknade och alla historier som berättades. Har även läst alla böcker som skrivits. Men nu är det en otrolig skillnad mot då. Sedan jag själv blev mamma är det otroligt tufft att läsa eller höra historier från tsunamin. Små barn i Julias ålder som aldrig kom hem igen. Nej det går inte längre, det rä alldeles för tufft! Jag förstår inte hur man orkar gå vidare efter en sån händelse. 
 
Men det var väldigt kul att se en stark tjej som när tsunamin inträffade bara var 11 år. Idag är hon 21 år och jag är verklgien imponerad över hur stark och vuxen hon verkade. Hon har trots allt förlorat båda föräldrarna och upplevt tsunamin!
 
En annan sak som dokumentären tog upp var hur UD skötte hela katastrofen. Jag har hört massa om detta innan men jag blir lika arg varje gång jag hör det! Jag förstår inte hur ett land som Sverige kan misslyckas så radikalt med något sånt här! Det jag iallafall hoppas är att dom lärt sig något av detta och att det inte händer igen!!!
 
Foto: Kristina Thulin/TV4

Ett år av saknad

 
9:e januari. Ett datum som föralltid kommer innebära sorg och saknad. Det är idag exakt ett år sedan min älskade farfar gick bort. Även gårdagen, den 8:e januari, är ett datum jag sent kommer glömma. Det var då han fick stroken som knappt ett dygn senare tog hans liv. Jag kommer aldrig glömma samtalet från min syster där hon berättade att farfar fått en stroke. Jag och Marre hade varit och tränat och när vi kom därifrån hade jag missade samtal från Malin och även ett sms där det stod att jag skulle ringa för det var viktigt.. Än idag får jag panik om någon ringt många gånger eller skriver ett liknande sms. Vi trodde iallafall inte att det var så farligt för han hade fått hjälp direkt och var på sjukhus. Pratade med pappa och han berättade att han t.o.m kunde rabbla sitt personnummer. Skönt tänkte jag som andades ut lite! På kvällen skulle pappa, Malin och farmor till sjukhuset och jag tvekade om jag skulle följa med eller vänta till nästa dag. Jag bestämde mig iallafall för att åka dit och Fredrik följde med mig. När vi kom låg han i ett litet rum på akuten. Pappa, Malin, farmor och min kusin var hos honom redan och det blev väldigt trångt i det lilla rummet. Jag gick fram till honom och han kände igen mig. Vi satt där hos honom ett bra tag tills dom skulle rulla upp honom på avdelningen. När vi gick ut så tackade han oss alla för att vi kommit. Min alltid så snälla farfar! Vi följde iallafall med upp på avdelningen, sedan var vi tvungna att åka hem till hundarna jag och Fredrik. Då trodde vi ju att allt var lugnt ändå.
 
På morgonen den 9:e januari går jag till jobbet som vanligt kl 6. Efter 8 ringer mamma och berättar att farfar gått bort under natten. Där rasade min värld!
 
Att det redan gått ett helt år utan dig farfar känns helt otroligt. Att du varit borta från oss så länge. Jag vet inte om jag insett att du verkligen är borta än! Jag saknar dig så mycket och vill inget hellre än att du också ska vara där när jag åker till farmor. Du skulle bara veta vilket enormt tomrum du lämnat efter dig! Snart ska du få ännu ett barnbarnsbarn och jag önskar att du fått vara med nu och även när den lill* kommit. Du hade varit så glad över det, du som älskade barn så mycket. Men jag hoppas att du finns här hos oss ändå och håller koll på oss :)
 
Jag saknar dig och jag älskar dig!
 

Tråkig nyhet

Idag nåddes jag av ännu ett dödsfall i släkten :( Denna gången var det farfars faster Anna som somnade in. Jag kommer alltid att minnas henne som den pigga lilla tanten som klarade allt själv. Känns även som man har en lite speciell relation till henne då vi delade namn, vi heter båda Anna Myrén :)

Nu får hon iallafall träffa farfar därupp och jag tror dom kommer ha väldigt kul tillsammans :) På tal om farfar så är det exakt 4 månader sedan han lämnade oss idag! Det känns väldigt jobbigt när jag tänker om honom men jag tror inte att jag känner efter exakt hur det känns för jag orkar inte det! Det är fortfarande för jobbigt och overkligt att han är borta :( Älskade farfar, du skulle bara veta hur saknad du är!


Urnnedsättning

Idag har det varit urnnedsättning för farfar. Min fina fina farfar. Nu har det nästan gått 3 månader sedan du lämnade oss och nu börjar det bli riktigt jobbigt. Innan kändes det mest som en ond dröm. Något som skulle gå över. Nu börjar det sjunka in att jag aldrig mer kommer få träffa dig och det gör så ont! Jag saknar dig mer än ord kan beskriva och en sån här dag blir det ännu lite jobbigare. Jag hoppas du är med oss på något sätt och jag skulle må så mycket bättre om jag visste att du hade det bra nu. Men eftersom jag inte kan få reda på det får jag hoppas att det är så!

Vi har förlorat vår största glädjespridare.


Ännu en lysande stjärna har slocknat

Nåddes av den hemska nyheten imorse att Whitney Houston är död. Ensam på ett hotellrum i Beverly Hills dog hon och lämnade efter sig en dotter. Så otroligt tragiskt. Hon var en fantastisk sångerska och filmen Bodyguard är en av mina favoritfilmer. Vila i frid!


Saknar dig!

Satt och sorterade bland mina kort på datorn o så kom detta kort av farfar fram. Då sköljde allt över mig igen. Jag saknar dig nåt så otroligt! Kom tillbaka!!!


Begravning

 

Igår var det dags för en av de värsta och jobbigaste dagarna av mitt liv. Det var dags att ta ett sista farväl av vår älskade farfar. Vår farfar som betytt så otroligt mycket för oss allihop. Det var otroligt jobbigt men ändå så otroligt fint. Du förtjänade det allra finaste farfar, och det fick du. Prästen pratade om dig och sa så fina ord. Han beskrev dig precis som du var. Alltid snäll, omtänksam och redo att hjälpa till där det behövdes. Alla var så ledsna igår farfar, och jag hoppas att du kände hur älskad och omtyckt du var medan du levde! Livet kommer aldrig bli detsamma utan dig men vi får försöka så gott det går ändå. Du finns alltid i våra tankar!

Begravningsakten började med att vi i familjen gick fram och tände varsitt ljus för farfar. Farmor gick först tillsammans med min bror Pontus och min kusin Jesper, efter dom gick pappa och mamma, sedan min farbror och hans Madde, sedan jag och Fredrik, Krille och Lisa och sedan Malin och Sebastian. Det kändes bra med alla fina ljus som brann bara för honom, men det var så jobbigt att stå där bredvid kistan. Det kändes nästan inte på riktigt! Efter att vi satt oss började cermonin och vi "sjöng" (ingen orkade) psalmen Blott en dag. Senare fick vi även höra Malena Ernmans Min plats på jorden. Då kändes det som hjärtat skulle gå sönder. Jag saknar sig så mycket! Det sista vi gjorde var att gå fram till kistan och lägga varsin blomma därpå. Jag la min blomma och skickade en sista hälsning till dig via tankar.

Efteråt när vi skulle ta korten så lyste solen in genom ett fönster och solstrålarna träffade kistan och jag tror att du var med oss då farfar. Du som älskade att bli fotograferad. Dom här korten tog jag för dig!

 

Min fina farmor är nu ensam kvar och hon har visat sig vara oerhört stark. Jag älskar dig och vi kommer alltid finnas vid din sida!

 

 

 

 

 

 


Nu har det nästan gått en vecka sedan du lämnade oss farfar. Det är fortfarande så otroligt svårt att ta in att du inte är kvar hos oss! När jag ser en sån bil ni har så tänker jag "Det kanske är farfar" innan jag inser att det kan det inte vara. Då blir jag ledsen igen. Jag sitter och hoppas på att du ska ringa fast jag vet att du inte kommer göra det. Jag önskar mest i hela världen att du kunde fått vara kvar! Du lämnade ett så otroligt stort tomrum efter dig, och det är inte så konstigt eftersom du var en genomsnäll person. Alltid glad och uppåt, och jag är stolt och glad över att en liten del av dig är jag!

Jag har så mycket fina kort. Du och jag var ett bra team där. Jag älskar att fota och du älskade att bli fotograferad. "Ta ett kort av mig när jag står vid bilen här då", "Ta ett kort av mig när jag sitter här" Sånt brukade du säga jämt och jag var inte sen att göra som du sa :) Älskade farfar!


Igår var Camilla här och det var underbart skönt. Att bara sitta och prata om honom och om andra saker. Det gjorde mig verkligen gott! Tack för det min fina vän!

Sedan vill jag också skicka ett stort tack till alla fina människor som hört av sig på ett eller annat sätt! Det betyder otroligt mycket och det är nu man ser vilka dom finaste personerna verkligen är! Jag vet också att det kan va jobbigt för många och att dom inte vet vad dom ska säga. Ett "jag beklagar" eller vad som helst räcker. Man behöver inte säga så mycket mer! Men återigen, tack till er som visat ert deltagande!

Farfar älskade hundar, och han lekte alltid med dom! Fina människor tycker om djur!


 

 

 

 

Farmor, Farfar och jag sommaren 2010


Farfar utanför sin gamla skola i Södra Borgeby, Sunne


"Ta en bild av mig när jag står vid bilen"

 

Min syster och farfar sommaren 2010

 

 

Fyra generationerkort. Farfar, min farbror, min kusin och hans son.

 

Ett av alla berömda spexarkort :)


 

Farmor och farfar när dom firade guldbröllop i somras


 

Farmor, farfar och jag sommaren 2011.


 

Detta är det sista kort jag tog på honom. "Ta ett kort på mig när jag sitter här då" sa han och jag tog en bild.


Älskade farfar

Igår morse somnade min älskade farfar in till följderna av stroken dagen innan! Älskade farfar vi kan inte förstå detta! Du var en otroligt pigg 75-åring som hade så många år kvar! Du skulle ju vara med när jag får barn, gifter mig o allt det! Du har ju alltid varit lite som en extra pappa åt oss alla och vi kan aldrig tacka dig nog för allt fint du gjort! Du var en underbar människa på alla sätt! Social, omtänksam, givmild och oerhört snäll! Jag ser det som en gåva att jag fick känna dig och ha dig till farfar! Jag älskar dig för evigt <3

...

Mörk dag idag. Min älskade älskade farfar har fått en stroke! Detta är sjukt jobbigt..

Bussolycka på nyårsnatten

Fick höra en hemskt tragisk sak igår kväll också. Åkte med Marre hem från jobbet och när vi åker genom stan frågar hon om jag hört om den 20-åriga tjejen som blev påkörd av en buss här i Karlstad på nyårsnatten. Det hade jag inte så hon berättade hela historien. Att det varit halkigt och att tjejen sprungit för att hinna med bussen.. Att hon halkat och sedan hamnat under bussen som sedan kört över henne. Två timmar in på det nya året hände det tydligen och jag bara rös när hon berättade. Tankarna går såklart till alla anhöriga men också till busschauffören och alla dom som blev vittnen till denna tragiska olycka.




4 år



Idag är det 4 år sedan du lämnade oss mormor. Helt otroligt att det redan gått 4 år sedan jag sist såg dig. Känns fortfarande jobbigt ibland när man tänker på att man aldrig mer får se eller prata med dig. Aldrig mer få höra din röst eller känna din doft. Hoppas du har det bra där du är nu och i mitt hjärta finns du föralltid!

Vi tänker på dig

Lite tankar

Jag har inte riktigt funkat bra sedan i onsdags och den tragiska flygolyckan inträffade. Vet inte riktigt varför jag tar till mig vissa saker så oerhört starkt. Självklart är jag inte ensam om att tycka detta var otroligt sorligt men jag kan liksom inte släppa detta. Det finns med i mina tankar heeela tiden i princip. Tittade på otroligt vackra bröllopsbilder från Stefan och Annas bröllop i somras. Glädjen lyste i deras ögon och dom små barnen var med. Så otroligt vacka barn! Det känns så orättvist att hon nu två månader senare får åka till Ryssland och ta farväl vid sin makes kista.

Jag är inget hockeyfan men efter dessa dagar har man förstått att Stefan Liv inte bara var en stor hockeyspelare utan också en otroligt stor människa. Alla beskriver honom nästan likadant. Otroligt godhjärtad och snäll mot alla. En underbar make och pappa. En underbar person helt enkelt. Det gör ont i mig när jag tänker på dom små barnen som aldrig mer får träffa sin pappa. Igår under minnescermonin i Kinnarps arena hade minsta sonen Harry glatt pekat på en stor leende bild av pappa Stefan och ropat " Pappa!". Man blir sorgsen i hela kroppen. Att han inte får vara närvarande under deras uppväxt. Att dom aldrig får lära känna sin pappa som den underbara person alla beskriver honom!

Igår under minnescermonin insåg man verkligen hur stor han var i hockeyvärlden. Arenan var fylld med anhöriga och fans. Utanför fanns det ännu fler människor som ville hedra Stefan. Hans tröja hissas i arenan, ingen annan kommer få bära hans tröjnummer (1), och HV 71 kommer spela hela säsongen med nummer 1 på tröjorna. Det måste betyda oerhört mycket för dom anhöriga att se hur omtyckt och älskad han var.

Självklart är det lika sorligt med alla 43 männikorna som dog! Men det blir annorlunda med Stefan eftersom man visste vem han var. Man tar in det som ligger en närmast. Skulle man sörja allt hemskt som händer skulle man gå under av sorg. Så mycket ondska och orättvisor det finns i världen!! Jag hoppas iallafall att alla anhöriga så småningom finner styrkan att gå vidare!!!!

Till på köpet är det 10 år sedan den hemska 11:e september i USA. Det känns verkligen som att världen förändrades när dom två tornen nådde marken. Världen har blivit mer hatisk och kall sedan dess tycker jag!

Återigen blir man påmind om hur fort livet kan vända. Bara på ett ögonblick. Jag vill verkligen lära mig att ta vara på stunderna och strunta i allt småtjafs. Det är inte lätt och mycket lättare sagt än gjort, men sluta upp att bry er så mycket om andra människor. Vad dom gör fel och hur dom borde göra. Det ska iallafall jag försöka göra. Lev livet och njut av det istället :)

Vila i frid Stefan Liv



Usch det är så tragiskt! Vilken chock! Satt i köket och pratade med min syster när Fredrik ropar från vardagsrummet att Stefan Liv är död. Sen fortsätter han med att hela det ryska hockeylaget har dött. Vilken oerhörd tragedi. Såg på någon internetsida att han har två barn. Två söner, Herman och Harry. Och han gifte sig med sin Anna i somras. Man vill bara sätta sig ner o gråta när man läser det. Familjen hade ju hela livet framför sig. Varför händer sånt här?

Ett helt hockeylag är utplånat. Så många duktiga hockeyspelare som gått förlorade idag. Så många fruar som förlorat sina män, barn som förlorat sina pappor, föräldrar som förlorat söner.. Det går knappt att ta in detta!

Det läskiga var att jag och Marre pratade om att flyga påvägen hem från jobbet. Hon berättade att hon inte gillar starten och turbulensen som blir ibland. Vi kom överens om att det är tryggt att flyga iallafall. Hur ofta hör man om plan som kraschat var det sista vi sa.. O så kommer man hem o det första man får höra är detta. Obehagligt!


Norge



Söndag idag och regnet öser ner utanför fönstret. Passar bra på hur jag mår nu egentligen. Detta som hänt i Norge har påverkat mig nåt otroligt. Har läst allt som finns att läsa om det men jag kan fortfarande inte ta in att det hänt på riktigt. Att en människa gått runt på en ö och skjutit ner en massa helt oskyldiga ungdomar, och dödat minst 92. Gått runt helt lugnt på ön och skjutit allt han sett. Hörde även att han klätt av sig polisuniformen och åkt runt ön i båt och lockat på ungdomarna (låtsats att han var privatperson där för att hjälpa) för att hitta dom som gömt sig. Hur vidrig kan man bli som människa. Jag blir illamående så fort jag ser en bild av honom. Det vidriga är ju också att han planerat dåden i 9 (!!!!!) år. Han har inte lämnat något åt slumpen. Och att han sedan står med ett leende på sina äckliga läppar efter att polisen tagit honom är ännu vidrigare. Hur kan man göra såhär? Hur är det möjligt? Jag förstår verkligen inte! Han har förstört livet för så många människor. Och till vilken nytta? Ingen alls..

Norge, vi lider verkligen med er!

Nu ska vi snart åka på 75-årskalas hos farfar. Kan va skönt att försöka släppa detta ett tag o tänka på något annat.. Fast det kommer helt säkert va det stora samtalsämnet på kalaset också. Känns som ingen tänker på något annat nu dom här dagarna.. Helt förklarligt såklart!

Bombattentat

Men vad är det som händer med världen? Jag tänker såklart på det som drabbat centrala oslo idag. Inte långt efter får man även höra att det skjutits mot undomar på en ö. En person utklädd till polis ropade till sig undomarna och började avrätta dom! "Det här är bara början" ska han även ha sagt. Men nu får det väl ändå vara nog, på riktigt!!! Vart är denna onskefulla värld påväg? Hur kan människor göra såhär mot varandra?

Mina tankar går till Norge just nu. Till alla boende, skadade och anhöriga! Det är sjukt detta!




Tidigare inlägg
RSS 2.0